Tack till: Mirjam, Mimmi 46 och Louise som tog sig tid att läsa det jag har skrivit och kommenterade det. Mycket värdefullt för mig!

Under kvällen har jag skrivit första delen av en lite längre novell, som jag har tänkt att jag ska skicka in och till en tävling. Jag lade upp den här. Läs gärna och säg vad du tycker om den.

Imorgon kommer ett inlägg om tips och råd till skrivning (lite om vad man kan läsa och göra om man har skrivkramp).

So long!

En sista gång tillsammans

Ensam. Kvällen är tung och mörk. Mörkret kryper på närmare och kvällen förbyts till natt. Hon sitter ensam på sängen, knäna uppe vid hakan, armarna om dem. Ensam. Inte en själ finns där. För att prata med henne. För att älska henne sådan som hon är. Hon tänker tillbaka och längtar tillbaka till något hon egentligen flydde ifrån. Dumma flicka. Hur kan man lämna någon som älskar en? Långsamt faller salta tårar nerför hennes kinder. Bildar ojämna, våta sträck på hennes kinder och landar på hennes nakna knän. Saknaden hamrar mot bröstet, så hårt att den förväxlas till en fysisk smärta. Klumpen i halsen lämnar inte sin plats. Trots tårarna, trots att förnuftet säger att hon inte ska vara ledsen. Att hon också en dag kommer att vara lycklig. Kär. Som om lycka och kärlek hänger ihop, tillsammans och som om det ena skulle ge det andra. Hon vet att det inte är hela sanningen, men ändå sitter hon och gråter över att hon är ensam, övergiven, fast att hon själv lämnat och olycklig, fast att hon borde vara lättad. Under nattens sena timme förväxlar hennes tårar med det kraftiga regnet som hörs utanför hennes fönster. Hon reser sig upp, kliver ur kortbyxorna och linnet. Sätter på sig en vit, båt ringad, volangprydd klänning. Sticker in fötterna i ett par vita klackskor och beger sig ut i natten. Hennes tårar blandas nu med regnet.  Det knappt synliga nedsluttningen på asfalten där hon går leder henne till en bro. Bron är för tillfället avstängd och hon kan inte fortsätta över den för att komma intill vattnet, men hon finner sig snabbt och rundar bron, kommer in på en stig och sedan en liten cykelbana som hon med snabba ben passerar. Nu är det inte långt kvar. Snart är hon framme. Det kalla regent fortsätter att falla på henne och blöta ner henne, men det enda som hon kan känna är den längtan som strålar ut genom hennes kropp och bultar. Snart, snart mitt hjärta, tänker hon. När hon kommer fram och går intill vattnet ser hon en ljus gestalt, så ljus att han är nästintill genomskinlig, stå under en av gatan många ljuslyktor. Hon ropar inte, men hennes kropp gör det och som om han hade hört hennes innersta rop vänder han sig om. Ur hennes bröstkorg känns det som om hjärtat ska hoppa ur. Av längtan, av saknad, men mest av den kärlek hon känner för honom. Hennes Thomas. Och hon är hans Angela. Alltid hans, aldrig någon annans. Henne mörka lockar har slickat sig runt hennes ansikte, klänningen av sammetstyg ser förstörd ut i regnet, vid fötterna alldeles grå och grön av lera och gräs, för att inte tala om skorna. Allt detta ser inte han, Thomas, när han ser henne. Han ser Angela. De gnistrande bruna ögonen, den ojämna näsan som får henne att se så karaktäristisk ut i profil, men framför allt de körsbärsröda läpparna som han längtar efter att få kyssa. När hon ser att han har fått syn på henne saktar hon av farten på sina steg och väntar in honom. Han rundar det lilla hörnet som för hamnen mot ytterligare en lite bro och ju närmare han kommer desto snabbare går han mot henne. När han är så nära att han kan röra henne stannar han. Istället för att ta henne i sin famn viskar han milt:

-          Du kom.

-          Ja, jag var tvungen att träffa dig en sista gång, svarar hon och tårarna som avstannat när hon hade sett hon återkommer och faller ur ögonvrån.

-          Scchh, gråt inte min älskling, säger han och tar in henne i sin blöta famn.

Hon tystnat, känner doften av honung och solvärme utstråla från hans kropp. En sista snyftning, hög, lämnar hennes läppar innan hon återgår till att vara tyst och njuta av natten, regnet och hans närhet. Varför hade de någonsin skiljts åt? Hon kan inte komma ihåg det nu, men det som varit är inte viktigt. Det viktiga är det som är nu. Att han har återvänt till henne och att han finns här nu, för henne, för deras kärlek.

-          Jag stannar här, säger han lugnt som om han hade hört hennes tankar.

-          Hon då?

Angela förmår inte att säga hennes namn. Sofia. Sofia som bytt plats med Angela, som fått bära den vita brudklänningen. Som fått bo i den lägenheten som skulle ha varit deras gemensamma, men som aldrig berört Thomas som Angela hade gjort.

-          Det problemet löser jag, svarar han lugnt.

Målmedvetet, som om han redan vet vad han ska göra.

-          Hur då?

-          Bry dig inte om det. Jag vill koncentrera mig på stunden. Mig. Dig. Oss. Ela, du är mitt liv. Sofia har aldrig varit det.

Stunden han kallar henne för Ela får henne att glömma både tid och rum. Thomas är den enda som kallat henne det och så har det förblivit. Hon kliver ur hans armar, ger honom sin hand och de startar sin vandring ut i natten. Destination okänd, men det känns inte viktigt just nu.

Fortsättningen följer…

Du är perfektionen själv,

Levande materia.

Likt solen,

Likt månen.

Du värmer och kyler mig,

Samtidigt.

Händer så lena,

Ögon fulla av godhet,

Mun som släpper ut socker

Så lätt att älska dig!