- Hur visste du att det var jag?

- Jag satt inlåst på kontoret och slukade varenda stavelse du hade skrivit. Och sedan såg jag titeln på din bok och då visste jag att det var du.

- Hur då?

- Du är den enda jag har sagt det där till.

- Och jag använde det för att det gav mig hopp.

De går långsamt genom natten, hand i hand, viskande, ängliga över att de ska väcka den sovande staden de vandrar igenom. Hon ser rakt framför sig, trycker lite hårdare i hans han och drar ett djupt andetag mellan tänderna.

- Och det förenade oss.

- Ja, kanske det, småler han.

Angela ler inte tillbaka, hon är orolig för att hans skämt var saltad av mycket allvar och verklighet. Regnet hade hållt upp och deras våta kläder var numera bara en påminelse om deras vackra förening. Thomas hade äntligen kommit hem efter att han av en slump läst hennes roman om de två ungdomarna som skildrat sina livshistorier och sedan splittrats av illvilliga människor. Den enda titeln som Angela kunde komma var Thomas ord till henne när hon hade vänt honom ryggen för vad hon då trodde var sista gången.

- Varför kom du tillbaka?

- Din text var ett rop till mig.

- Hur då menar du?

- Jag insåg att du nog ville att jag skulle komma tillbaka till dig... Thomas tystnar mitt i meningen.

- Okej...

- Ville du inte det?

- Ja, jo, det är väl klart att jag ville, skyndar sig Angela att säga.

- Men...

- Nej, inga men, inga men alls. Bara jag och du och natten.

- Det blir bra det här.

Angela suckar ljudligt ännu en gång. Sofia då? Vad skulle hända med Sofia? Hur skulle Thomas berätta för henne? Och hur skulle hon reagera? Hon vill fråga, men vet att hon ihte får det ikväll. Istället kryper hon närmare Thomas, kramar om honom runt midjan och inandas hans lukt.

- Mmmm, njuter hon högt.

Han möter hennes blick, skrattar med i hennes reaktion, för han minns att hon alltid gjort på samma vis, i förnimelsen av hans doft.

- Sol, honung och framförallt värme, viskar hon leende mot hans hals.

Han kramar om henne en liten stund och de tittar över vattnet, på en sol som sakta, nästan rädd kommer upp bland klipporna. Som på beställning skriker de första måsarna till och medan staden vaknar till liv får de bråttom därifrån. Ingen får se dem ännu. Först måste de få vara med varandra och finnas för varandra, innan de möter omvärlden.

Fortsättnungen följer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kanske är du, Det enda barnet i mitt liv.   Kanske är din kärlek,Den enda kärleken jag fått.   Kanske är ditt leende,Det enda som ger mig hopp.   Kanske är dina ord,Det enda som får mig att skratta.   Kanske lever jag mitt liv,Genom a...

Tack Jon för dina uppmuntrande ord. Det gör så mycket!

Tack till: Mirjam, Mimmi 46 och Louise som tog sig tid att läsa det jag har skrivit och kommenterade det. Mycket värdefullt för mig!   Under kvällen har jag skrivit första delen av en lite längre novell, som jag har tänkt att jag ska skicka in oc...

En sista gång tillsammans   Ensam. Kvällen är tung och mörk. Mörkret kryper på närmare och kvällen förbyts till natt. Hon sitter ensam på sängen, knäna uppe vid hakan, armarna om dem. Ensam. Inte en själ finns där. För att prata med henne. För at...

  Du är perfektionen själv,   Levande materia.   Likt solen,   Likt månen.   Du värmer och kyler mig,   Samtidigt.   Händer så lena,   Ögon fulla av godhet,   Mun som släpper ut socker   Så lätt att älska dig! ...