När mamma levde var huset ljust, rent och det luktade alltid gott. Golvet blänkte, hon vaxade det varje helg och mattorna damsögs ofta. När Jessica kom hem från skolan fanns det alltid nylagad mat på spisen, bara för henne. Mamma mötte henne i dörren iförd ett förkläde och ett stort leende på läpparna. Hennes mörka hår var alltid uppsatt i en hög knut och ansiktet vackert. Hon var graciös med rak hållning, slank och vältränad. Det var härligt att mötas av hennes varma kram, speciellt efter ansträngande skoldagar. Jessica minns sin mamma hur hemmet hade sett ut när mamma var vid liv, när hon hade varit frisk.

Det ljusa vardagsrummet med de vita tygsofforna med spräckliga sittdynor av orange färg. Gardinerna bestående av vit, genomskinligt silke och orkidéer i alla möjliga färger som var satta i orangea krukor. På det ljusbruna, blanka parkettgolvet vilade en ryamatta, också den vit. Där fanns TV-kuddar i alla möjliga färger, former och storlekar. Köket, som anslöt sig till vardagsrummet, gick i vitt, skåpsluckorna var orangea, en våldsam kontrast mot allt det vita. Ut från köket och mot ytterdörren, en stor och ljusgrå hall, med en stor helkroppsspegel och hatthylla. På golvet fanns det runda, vita mattor. I mitten av hallen fanns trätrapporna som ledde till det som en gång hade varit mammas rum och hennes eget, mittemot, förstås. Huset hade utstrålat lugn och här fick Jessica den kärlek hon törstar efter nu.

Känslan av tomhet, ihålighet, värken i bröstet av saknad omger Jessica. Hon drar in andan djupt ner i magen och efter ett par sekunder släpper hon ut luften tillsammans med en djup, ljudlig suck. Tårarna bränner innanför ögonlocken, men hon sväljer ett par gånger för att sedan resa sig upp ur soffan och gå ut ur huset. Huset har förändrats och numer är det ett spökslott med mörka färger. De blanka golven har en smutsgrå hinna och den en gång vita mattan har fått fläckar av vin, matrester och annat som Jessica har tappat där. Hon tänker att mamma säkert vänder sig i graven när hon ser hur huset ser ut. Jessica går ut ur huset och promenerar bort mot skogen. Under tiden förs hennes tankar vidare till Johannes och ur hennes slipper:

-          Mamma, hjälp mig.

Tårar rinner nerför Jessicas kinder nu. Saknaden efter mamma fylldes en stund av Johannes kärlek. Han tog hand om henne när hon var som mest ensam. Nu hade han lämnat henne sittandes på samma sten som hon hade kommit till nu. Hon sätter sig ner och kommer ihåg det han hade sagt. Tre små ord som gjorde ont i henne:

-          Jag går nu.

Jessica förstod inte varför han hade tagit beslutet att lämna henne och när hon frågade hade hon inte fått något svar. Han, Johannes, hade vänt henne ryggen och gått utan förklaring. Hon satt ensam kvar och viskade efter honom:

-          Varför? viskade hon för sig själv, men fick inga svar.

När hon märker att hon ännu inte får något svar på samma fråga som hon ställde honom då reser hon sig från den varma stenen och börjar gå hemåt igen.  Jessica önskar innerligt att hennes mamma hade levt idag och att hon hade kunnat möta henne med sin varma kram när kom hem. När Jessica kommer fram vid husets ingång ser hon upp mot husets fönster. Det som varit mammas sovrumsfönster möter hennes blir och hon minns än en gång hur huset hade sett ut när mamma varit vid liv. Minnena gör henne påmind om hur ensam hon är i världen nu när Johannes lämnat henne och hon ser inte hur hon ska vända rätt på sitt liv. Jessica kliver in i huset och går uppför trätrapporna. Det knarrar under hennes vita tennisskor. Snart är hon uppe i översta trappan. Den vita dörren till höger är stängd, det har den varit i tre år. Hon har inte gått in där sedan mamma dog därinne efter år av smärta och gråt. Jessica drar in andan genom näsan och skakar på axlarna. Sedan trycker hon ner handtaget samtidigt som hon andas ut. Hon blundar medan hon skjuter upp dörren. Den känns tung som bly fast det är en vanlig trädörr med metallhandtag. Hon släpper handtaget och öppnar ögonen. Hennes blick fångar den stora, vita dubbelsängen med massiv träram av ek. På varje sida sängen finns två sängbord, också de av ek. Nedanför sängen, på golvet finns en lång svart matta och bortom mattan, mot väggen finns en byrå med sex lådor. Jessica vädrar med näsan, men mammas lukt är borta från rummet. Nu luktar det instängt och unket istället. Hon tvingar sina fötter över tröskeln och tar till vänster. Närmast det yttersta sängbordet finns en liten dörr, därinne finns mammas garderob. Hon skjuter dörren åt sidan och ser sig om, möter sin spegelbild på sin vänstra sida. Svarta, långa tights som är slitna över knäna är det första hon ser, över dem faller en tunika, svartvit med horisontella ränder. Båtringad och skärp i midjan. Det mörka, slitna håret finns i tovor kring hennes ansikte, ögonen bruna, men ihåliga. Döda ögon, fast att hon lever. Under ögonen har hon stora, mörka ringar och munnen är ett rakt, blekt streck som inte visar på annat än smärta och sorg.

-          Se på dig, fnyser Jessica av förakt mot sin spegelbild.

Utan vidare efter tanke börjar hon rota bland mammas klänningar som hänger prydligt rakt framför henne. Snart hittar hon vad hon kom upp för att leta efter. Hon går ut och stänger först garderobsdörren och sedan sovrumsdörren. Hon går in mot sitt eget rum. Jessica böjer sig för att titta under sin säng. Sängen är enkel, med vit ram omkring. Under den finns det som hon skaffade sig när mamma blev sjuk i cancer och hon fick veta att mamma inte skulle leva länge till. Hon drar fram repet, det är beigt och tjockt. Öglan, som hennes huvud får plats i, är redan knuten. Jessica lägger repet på sängen tillsammans med mammas brudklänning, den som funnits i mammas garderob långt innan Jessica fötts. Sakta, som om det gjorde ont, klär hon av sig sånär som på BH och trosor och trär på sig mammas enkla, vita brudklänning. Låter handen glida nerför tyllet i klänningen och känner av pärlorna i urringningen. Hon går fram till fönstret, mot den låga hyllan, sätter på Eminems låt ”Stan”. Med repet i handen klättrar hon upp på en stol som hon har placerat mitt i rummet sedan en tid tillbaka. Hon slår upp en lucka mot taket. Däri lyser en bjälke mot henne, allt har varit förberett länge för den här stunden. Ett leende sprider sig över hela Jessicas ansikte.

-          Vi ses snart mamma, viskar hon samtidigt som trär repet över bjälken.

Hon knyter det med dubbelknut och drar i det ordentligt för att försäkra sig om att den håller henne. Sedan trär hon öglan över huvudet och för det mot halsen. Drar åt öglan noga så att den kväver henne redan innan hon sparkar undan stolen. Paniken över att inte få luft överrumplar henne under ett par korta sekunder, men hon finner sig själv ganska snabbt. Hon har sparkat undan stolen och känner hur repet stramar åt ordentligt. Lungorna töms på luft och ögonen tränger ut ur hennes ögonhålor. Hon sprattlar med benen och paniken omger henne igen. Det är slutet av hennes liv. Ansiktet blir blått och övergår till grått när luften tar slut och blodet inte kan cirkulera runt i kroppen. Kroppen blir lugn och hänger livlös under hennes sovrumsgolv. Innan hon förlorar medvetandet hör hon Johannes röst som ropar på henne:

-          Jessica!

Samtidigt ser hon en äng fylld av gula smörblommor framför sig. På andra sidan ängen står mamma i blå klänning och vinkar åt henne. Hon ser hur mamma formar läpparna:

-          Kom till mig min flicka. Kom till mig.

-          Jessica, hör hon åter Johannes röst.

Jessica befinner sig i rummet igen. Hon ser hur Johannes ställer sig på stolen och tar ner hennes kropp, lägger henne raklång på golvet.

-          Jessica, kom igen vakna. Gode Gud, förlåt mig älskling.

På ängen vinkar hennes mamma på henne samtidigt som Johannes ringer 112. Hans taniga kropp finns på golvet, han sitter på sina knän med ansiktet nära hennes. Han klappar henne på kinden, känner efter hennes puls och ger henne konstgjord andning.  Emellanåt pratar han i telefon och förklara hur Jessica ser ut, att hon inte andas och att han inte får liv i henne trots att han har försökt.

-          Kom igen Jessica, vakna, upprepar han.

Nu finns det fler människor i rummet. Grönklädda personer som för Johannes åt sidan och försöker att hjälpa Jessica. Mamma står och vinkar åt henne, Johannes ber henne komma tillbaka. Jessica ser dem båda som om hennes själ har lämnat kroppen och släpper ut en lättnads suck. Med lätthet fattar hon sitt beslut.

-          Farväl Johannes, viskar hon till honom och vänder sig mot sin mamma, jag kommer mamma, jag älskar dig.

---

En novell som jag har skrivit. Läs gärna och kommentera. Det skulle vara roligt att veta om detta går hem hos dig som läsare. Hjälp mig!

 

Mimmi 46

14 maj 2011 17:39

Jag märker du har skrivtalang. Men inte så speciellt mycket erfarenhet. Svårt att beskriva exakt, men fortsätt träna!

Secret Writer

14 maj 2011 18:01

Tack! Jo då, jag ger inte upp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Hur visste du att det var jag? - Jag satt inlåst på kontoret och slukade varenda stavelse du hade skrivit. Och sedan såg jag titeln på din bok och då visste jag att det var du. - Hur då? - Du är den enda jag har sagt det där till. - Och jag...

Kanske är du, Det enda barnet i mitt liv.   Kanske är din kärlek,Den enda kärleken jag fått.   Kanske är ditt leende,Det enda som ger mig hopp.   Kanske är dina ord,Det enda som får mig att skratta.   Kanske lever jag mitt liv,Genom a...

Tack Jon för dina uppmuntrande ord. Det gör så mycket!

Tack till: Mirjam, Mimmi 46 och Louise som tog sig tid att läsa det jag har skrivit och kommenterade det. Mycket värdefullt för mig!   Under kvällen har jag skrivit första delen av en lite längre novell, som jag har tänkt att jag ska skicka in oc...

En sista gång tillsammans   Ensam. Kvällen är tung och mörk. Mörkret kryper på närmare och kvällen förbyts till natt. Hon sitter ensam på sängen, knäna uppe vid hakan, armarna om dem. Ensam. Inte en själ finns där. För att prata med henne. För at...