- Hur visste du att det var jag?

- Jag satt inlåst på kontoret och slukade varenda stavelse du hade skrivit. Och sedan såg jag titeln på din bok och då visste jag att det var du.

- Hur då?

- Du är den enda jag har sagt det där till.

- Och jag använde det för att det gav mig hopp.

De går långsamt genom natten, hand i hand, viskande, ängliga över att de ska väcka den sovande staden de vandrar igenom. Hon ser rakt framför sig, trycker lite hårdare i hans han och drar ett djupt andetag mellan tänderna.

- Och det förenade oss.

- Ja, kanske det, småler han.

Angela ler inte tillbaka, hon är orolig för att hans skämt var saltad av mycket allvar och verklighet. Regnet hade hållt upp och deras våta kläder var numera bara en påminelse om deras vackra förening. Thomas hade äntligen kommit hem efter att han av en slump läst hennes roman om de två ungdomarna som skildrat sina livshistorier och sedan splittrats av illvilliga människor. Den enda titeln som Angela kunde komma var Thomas ord till henne när hon hade vänt honom ryggen för vad hon då trodde var sista gången.

- Varför kom du tillbaka?

- Din text var ett rop till mig.

- Hur då menar du?

- Jag insåg att du nog ville att jag skulle komma tillbaka till dig... Thomas tystnar mitt i meningen.

- Okej...

- Ville du inte det?

- Ja, jo, det är väl klart att jag ville, skyndar sig Angela att säga.

- Men...

- Nej, inga men, inga men alls. Bara jag och du och natten.

- Det blir bra det här.

Angela suckar ljudligt ännu en gång. Sofia då? Vad skulle hända med Sofia? Hur skulle Thomas berätta för henne? Och hur skulle hon reagera? Hon vill fråga, men vet att hon ihte får det ikväll. Istället kryper hon närmare Thomas, kramar om honom runt midjan och inandas hans lukt.

- Mmmm, njuter hon högt.

Han möter hennes blick, skrattar med i hennes reaktion, för han minns att hon alltid gjort på samma vis, i förnimelsen av hans doft.

- Sol, honung och framförallt värme, viskar hon leende mot hans hals.

Han kramar om henne en liten stund och de tittar över vattnet, på en sol som sakta, nästan rädd kommer upp bland klipporna. Som på beställning skriker de första måsarna till och medan staden vaknar till liv får de bråttom därifrån. Ingen får se dem ännu. Först måste de få vara med varandra och finnas för varandra, innan de möter omvärlden.

Fortsättnungen följer...

Kanske är du, 
Det enda barnet i mitt liv.

Kanske är din kärlek,
Den enda kärleken jag fått.

Kanske är ditt leende,
Det enda som ger mig hopp.

Kanske är dina ord,
Det enda som får mig att skratta.

Kanske lever jag mitt liv,
Genom att höra dig andas.

Det enda jag vill säga är,
Inte kanske,
Men mer än hundra procent säkert:

Jag älskar dig!
Till mitt sista andetag.

Tack Jon för dina uppmuntrande ord. Det gör så mycket!

Tack till: Mirjam, Mimmi 46 och Louise som tog sig tid att läsa det jag har skrivit och kommenterade det. Mycket värdefullt för mig!

Under kvällen har jag skrivit första delen av en lite längre novell, som jag har tänkt att jag ska skicka in och till en tävling. Jag lade upp den här. Läs gärna och säg vad du tycker om den.

Imorgon kommer ett inlägg om tips och råd till skrivning (lite om vad man kan läsa och göra om man har skrivkramp).

So long!

En sista gång tillsammans

Ensam. Kvällen är tung och mörk. Mörkret kryper på närmare och kvällen förbyts till natt. Hon sitter ensam på sängen, knäna uppe vid hakan, armarna om dem. Ensam. Inte en själ finns där. För att prata med henne. För att älska henne sådan som hon är. Hon tänker tillbaka och längtar tillbaka till något hon egentligen flydde ifrån. Dumma flicka. Hur kan man lämna någon som älskar en? Långsamt faller salta tårar nerför hennes kinder. Bildar ojämna, våta sträck på hennes kinder och landar på hennes nakna knän. Saknaden hamrar mot bröstet, så hårt att den förväxlas till en fysisk smärta. Klumpen i halsen lämnar inte sin plats. Trots tårarna, trots att förnuftet säger att hon inte ska vara ledsen. Att hon också en dag kommer att vara lycklig. Kär. Som om lycka och kärlek hänger ihop, tillsammans och som om det ena skulle ge det andra. Hon vet att det inte är hela sanningen, men ändå sitter hon och gråter över att hon är ensam, övergiven, fast att hon själv lämnat och olycklig, fast att hon borde vara lättad. Under nattens sena timme förväxlar hennes tårar med det kraftiga regnet som hörs utanför hennes fönster. Hon reser sig upp, kliver ur kortbyxorna och linnet. Sätter på sig en vit, båt ringad, volangprydd klänning. Sticker in fötterna i ett par vita klackskor och beger sig ut i natten. Hennes tårar blandas nu med regnet.  Det knappt synliga nedsluttningen på asfalten där hon går leder henne till en bro. Bron är för tillfället avstängd och hon kan inte fortsätta över den för att komma intill vattnet, men hon finner sig snabbt och rundar bron, kommer in på en stig och sedan en liten cykelbana som hon med snabba ben passerar. Nu är det inte långt kvar. Snart är hon framme. Det kalla regent fortsätter att falla på henne och blöta ner henne, men det enda som hon kan känna är den längtan som strålar ut genom hennes kropp och bultar. Snart, snart mitt hjärta, tänker hon. När hon kommer fram och går intill vattnet ser hon en ljus gestalt, så ljus att han är nästintill genomskinlig, stå under en av gatan många ljuslyktor. Hon ropar inte, men hennes kropp gör det och som om han hade hört hennes innersta rop vänder han sig om. Ur hennes bröstkorg känns det som om hjärtat ska hoppa ur. Av längtan, av saknad, men mest av den kärlek hon känner för honom. Hennes Thomas. Och hon är hans Angela. Alltid hans, aldrig någon annans. Henne mörka lockar har slickat sig runt hennes ansikte, klänningen av sammetstyg ser förstörd ut i regnet, vid fötterna alldeles grå och grön av lera och gräs, för att inte tala om skorna. Allt detta ser inte han, Thomas, när han ser henne. Han ser Angela. De gnistrande bruna ögonen, den ojämna näsan som får henne att se så karaktäristisk ut i profil, men framför allt de körsbärsröda läpparna som han längtar efter att få kyssa. När hon ser att han har fått syn på henne saktar hon av farten på sina steg och väntar in honom. Han rundar det lilla hörnet som för hamnen mot ytterligare en lite bro och ju närmare han kommer desto snabbare går han mot henne. När han är så nära att han kan röra henne stannar han. Istället för att ta henne i sin famn viskar han milt:

-          Du kom.

-          Ja, jag var tvungen att träffa dig en sista gång, svarar hon och tårarna som avstannat när hon hade sett hon återkommer och faller ur ögonvrån.

-          Scchh, gråt inte min älskling, säger han och tar in henne i sin blöta famn.

Hon tystnat, känner doften av honung och solvärme utstråla från hans kropp. En sista snyftning, hög, lämnar hennes läppar innan hon återgår till att vara tyst och njuta av natten, regnet och hans närhet. Varför hade de någonsin skiljts åt? Hon kan inte komma ihåg det nu, men det som varit är inte viktigt. Det viktiga är det som är nu. Att han har återvänt till henne och att han finns här nu, för henne, för deras kärlek.

-          Jag stannar här, säger han lugnt som om han hade hört hennes tankar.

-          Hon då?

Angela förmår inte att säga hennes namn. Sofia. Sofia som bytt plats med Angela, som fått bära den vita brudklänningen. Som fått bo i den lägenheten som skulle ha varit deras gemensamma, men som aldrig berört Thomas som Angela hade gjort.

-          Det problemet löser jag, svarar han lugnt.

Målmedvetet, som om han redan vet vad han ska göra.

-          Hur då?

-          Bry dig inte om det. Jag vill koncentrera mig på stunden. Mig. Dig. Oss. Ela, du är mitt liv. Sofia har aldrig varit det.

Stunden han kallar henne för Ela får henne att glömma både tid och rum. Thomas är den enda som kallat henne det och så har det förblivit. Hon kliver ur hans armar, ger honom sin hand och de startar sin vandring ut i natten. Destination okänd, men det känns inte viktigt just nu.

Fortsättningen följer…

Du är perfektionen själv,

Levande materia.

Likt solen,

Likt månen.

Du värmer och kyler mig,

Samtidigt.

Händer så lena,

Ögon fulla av godhet,

Mun som släpper ut socker

Så lätt att älska dig!

När mamma levde var huset ljust, rent och det luktade alltid gott. Golvet blänkte, hon vaxade det varje helg och mattorna damsögs ofta. När Jessica kom hem från skolan fanns det alltid nylagad mat på spisen, bara för henne. Mamma mötte henne i dörren iförd ett förkläde och ett stort leende på läpparna. Hennes mörka hår var alltid uppsatt i en hög knut och ansiktet vackert. Hon var graciös med rak hållning, slank och vältränad. Det var härligt att mötas av hennes varma kram, speciellt efter ansträngande skoldagar. Jessica minns sin mamma hur hemmet hade sett ut när mamma var vid liv, när hon hade varit frisk.

Det ljusa vardagsrummet med de vita tygsofforna med spräckliga sittdynor av orange färg. Gardinerna bestående av vit, genomskinligt silke och orkidéer i alla möjliga färger som var satta i orangea krukor. På det ljusbruna, blanka parkettgolvet vilade en ryamatta, också den vit. Där fanns TV-kuddar i alla möjliga färger, former och storlekar. Köket, som anslöt sig till vardagsrummet, gick i vitt, skåpsluckorna var orangea, en våldsam kontrast mot allt det vita. Ut från köket och mot ytterdörren, en stor och ljusgrå hall, med en stor helkroppsspegel och hatthylla. På golvet fanns det runda, vita mattor. I mitten av hallen fanns trätrapporna som ledde till det som en gång hade varit mammas rum och hennes eget, mittemot, förstås. Huset hade utstrålat lugn och här fick Jessica den kärlek hon törstar efter nu.

Känslan av tomhet, ihålighet, värken i bröstet av saknad omger Jessica. Hon drar in andan djupt ner i magen och efter ett par sekunder släpper hon ut luften tillsammans med en djup, ljudlig suck. Tårarna bränner innanför ögonlocken, men hon sväljer ett par gånger för att sedan resa sig upp ur soffan och gå ut ur huset. Huset har förändrats och numer är det ett spökslott med mörka färger. De blanka golven har en smutsgrå hinna och den en gång vita mattan har fått fläckar av vin, matrester och annat som Jessica har tappat där. Hon tänker att mamma säkert vänder sig i graven när hon ser hur huset ser ut. Jessica går ut ur huset och promenerar bort mot skogen. Under tiden förs hennes tankar vidare till Johannes och ur hennes slipper:

-          Mamma, hjälp mig.

Tårar rinner nerför Jessicas kinder nu. Saknaden efter mamma fylldes en stund av Johannes kärlek. Han tog hand om henne när hon var som mest ensam. Nu hade han lämnat henne sittandes på samma sten som hon hade kommit till nu. Hon sätter sig ner och kommer ihåg det han hade sagt. Tre små ord som gjorde ont i henne:

-          Jag går nu.

Jessica förstod inte varför han hade tagit beslutet att lämna henne och när hon frågade hade hon inte fått något svar. Han, Johannes, hade vänt henne ryggen och gått utan förklaring. Hon satt ensam kvar och viskade efter honom:

-          Varför? viskade hon för sig själv, men fick inga svar.

När hon märker att hon ännu inte får något svar på samma fråga som hon ställde honom då reser hon sig från den varma stenen och börjar gå hemåt igen.  Jessica önskar innerligt att hennes mamma hade levt idag och att hon hade kunnat möta henne med sin varma kram när kom hem. När Jessica kommer fram vid husets ingång ser hon upp mot husets fönster. Det som varit mammas sovrumsfönster möter hennes blir och hon minns än en gång hur huset hade sett ut när mamma varit vid liv. Minnena gör henne påmind om hur ensam hon är i världen nu när Johannes lämnat henne och hon ser inte hur hon ska vända rätt på sitt liv. Jessica kliver in i huset och går uppför trätrapporna. Det knarrar under hennes vita tennisskor. Snart är hon uppe i översta trappan. Den vita dörren till höger är stängd, det har den varit i tre år. Hon har inte gått in där sedan mamma dog därinne efter år av smärta och gråt. Jessica drar in andan genom näsan och skakar på axlarna. Sedan trycker hon ner handtaget samtidigt som hon andas ut. Hon blundar medan hon skjuter upp dörren. Den känns tung som bly fast det är en vanlig trädörr med metallhandtag. Hon släpper handtaget och öppnar ögonen. Hennes blick fångar den stora, vita dubbelsängen med massiv träram av ek. På varje sida sängen finns två sängbord, också de av ek. Nedanför sängen, på golvet finns en lång svart matta och bortom mattan, mot väggen finns en byrå med sex lådor. Jessica vädrar med näsan, men mammas lukt är borta från rummet. Nu luktar det instängt och unket istället. Hon tvingar sina fötter över tröskeln och tar till vänster. Närmast det yttersta sängbordet finns en liten dörr, därinne finns mammas garderob. Hon skjuter dörren åt sidan och ser sig om, möter sin spegelbild på sin vänstra sida. Svarta, långa tights som är slitna över knäna är det första hon ser, över dem faller en tunika, svartvit med horisontella ränder. Båtringad och skärp i midjan. Det mörka, slitna håret finns i tovor kring hennes ansikte, ögonen bruna, men ihåliga. Döda ögon, fast att hon lever. Under ögonen har hon stora, mörka ringar och munnen är ett rakt, blekt streck som inte visar på annat än smärta och sorg.

-          Se på dig, fnyser Jessica av förakt mot sin spegelbild.

Utan vidare efter tanke börjar hon rota bland mammas klänningar som hänger prydligt rakt framför henne. Snart hittar hon vad hon kom upp för att leta efter. Hon går ut och stänger först garderobsdörren och sedan sovrumsdörren. Hon går in mot sitt eget rum. Jessica böjer sig för att titta under sin säng. Sängen är enkel, med vit ram omkring. Under den finns det som hon skaffade sig när mamma blev sjuk i cancer och hon fick veta att mamma inte skulle leva länge till. Hon drar fram repet, det är beigt och tjockt. Öglan, som hennes huvud får plats i, är redan knuten. Jessica lägger repet på sängen tillsammans med mammas brudklänning, den som funnits i mammas garderob långt innan Jessica fötts. Sakta, som om det gjorde ont, klär hon av sig sånär som på BH och trosor och trär på sig mammas enkla, vita brudklänning. Låter handen glida nerför tyllet i klänningen och känner av pärlorna i urringningen. Hon går fram till fönstret, mot den låga hyllan, sätter på Eminems låt ”Stan”. Med repet i handen klättrar hon upp på en stol som hon har placerat mitt i rummet sedan en tid tillbaka. Hon slår upp en lucka mot taket. Däri lyser en bjälke mot henne, allt har varit förberett länge för den här stunden. Ett leende sprider sig över hela Jessicas ansikte.

-          Vi ses snart mamma, viskar hon samtidigt som trär repet över bjälken.

Hon knyter det med dubbelknut och drar i det ordentligt för att försäkra sig om att den håller henne. Sedan trär hon öglan över huvudet och för det mot halsen. Drar åt öglan noga så att den kväver henne redan innan hon sparkar undan stolen. Paniken över att inte få luft överrumplar henne under ett par korta sekunder, men hon finner sig själv ganska snabbt. Hon har sparkat undan stolen och känner hur repet stramar åt ordentligt. Lungorna töms på luft och ögonen tränger ut ur hennes ögonhålor. Hon sprattlar med benen och paniken omger henne igen. Det är slutet av hennes liv. Ansiktet blir blått och övergår till grått när luften tar slut och blodet inte kan cirkulera runt i kroppen. Kroppen blir lugn och hänger livlös under hennes sovrumsgolv. Innan hon förlorar medvetandet hör hon Johannes röst som ropar på henne:

-          Jessica!

Samtidigt ser hon en äng fylld av gula smörblommor framför sig. På andra sidan ängen står mamma i blå klänning och vinkar åt henne. Hon ser hur mamma formar läpparna:

-          Kom till mig min flicka. Kom till mig.

-          Jessica, hör hon åter Johannes röst.

Jessica befinner sig i rummet igen. Hon ser hur Johannes ställer sig på stolen och tar ner hennes kropp, lägger henne raklång på golvet.

-          Jessica, kom igen vakna. Gode Gud, förlåt mig älskling.

På ängen vinkar hennes mamma på henne samtidigt som Johannes ringer 112. Hans taniga kropp finns på golvet, han sitter på sina knän med ansiktet nära hennes. Han klappar henne på kinden, känner efter hennes puls och ger henne konstgjord andning.  Emellanåt pratar han i telefon och förklara hur Jessica ser ut, att hon inte andas och att han inte får liv i henne trots att han har försökt.

-          Kom igen Jessica, vakna, upprepar han.

Nu finns det fler människor i rummet. Grönklädda personer som för Johannes åt sidan och försöker att hjälpa Jessica. Mamma står och vinkar åt henne, Johannes ber henne komma tillbaka. Jessica ser dem båda som om hennes själ har lämnat kroppen och släpper ut en lättnads suck. Med lätthet fattar hon sitt beslut.

-          Farväl Johannes, viskar hon till honom och vänder sig mot sin mamma, jag kommer mamma, jag älskar dig.

---

En novell som jag har skrivit. Läs gärna och kommentera. Det skulle vara roligt att veta om detta går hem hos dig som läsare. Hjälp mig!

Ny här på Bloggplatsen. Tanken med den här bloggen är att jag ska publicera sådant jag har skrivit: Dikter och noveller, men även komma med tips och råd till andra som skriver. Du som läser mina texter får gärna konmentera och komma med konstruktiv kritik. Jag tar tacksamt emot det!

Ikväll kommer min första novell, håll utkik efter den.